Dilsa bor i Skarpsnäck tillsammans med sin mamma, pappa och tre bröder. I Dilsa och kärlekens mysterier får Dilsa ett eget uppdrag att lösa. Inte ett deckarfall som det brukar vara med Kalle utan ett kärleksmysterium.
Efter att ha läst halva boken drog jag en djup suck och funderade på om Petrus Dahlin gjort rätt när han konstruerade ett eget fall åt Dilsa. Kanske borde det räckt med att hon är en ganska lysande karaktär i Kalle Skavankromanerna. Så klart är hon fortfarande förträfflig men mysteriet känns trivialt och genant.
Jag beslutar mig för att ta mysteriet på allvar och inser att den oskuldsfulla förälskelse som ger Dilsa ett eget uppdrag är något som flera barn förmodligen känner igen sig i. Kanske behövs en Dilsa som ställer upp och luskar och klurar för att se om kärleken är besvarad. Någon som försiktigt berättar att förälskelsen inte är ömsesidig utan att smärtsamt krossa hjärtan. Eller någon som får hela världen att bli rosen röd av kärlek när den är besvarad.
Jag beslutar mig för att ta mysteriet på allvar och inser att den oskuldsfulla förälskelse som ger Dilsa ett eget uppdrag är något som flera barn förmodligen känner igen sig i. Kanske behövs en Dilsa som ställer upp och luskar och klurar för att se om kärleken är besvarad. Någon som försiktigt berättar att förälskelsen inte är ömsesidig utan att smärtsamt krossa hjärtan. Eller någon som får hela världen att bli rosen röd av kärlek när den är besvarad.
Dilsa vet, hon vet hur de förälskade själva ska hitta till varandra utan för mycket inblandning av utomstående.
Jag anar en del förvecklingar och kompilationer i berättelsen men lyckligtvis stannar det vid bara aningar. Berättelsen är ganska söt men jag efterlyser lite mer spänning i resterande delar om Dilsa.
Jo, Dahlin har nog gjort rätt när Dilsa fick en egen serie!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar